The write Blog

lördag, juni 11, 2005

Så typiskt

Jag fastnade i golvet och tog ett improviserat skutt framåt. Det gällde att vara smidig när man skulle ta sig från matsalen till de mobbade skåpen nära ingången. Det var det sämsta stället att ha skåp på. Det var 50 skåp på en plats som kanske skulle kunna ta 20 människor och skåpens placeringar gjorde att man stod på varandra hela tiden. Arkitekten skulle vända sig i graven om han såg att detta förvaringsrum hade blivit omvandlad till ett skåprum. Eftersom detta rum var så nära den stora ingången var det också alltid kallt. På vintern påminde detta rum mest om en förlängning av den bistra vinterkylan som man fick stå ut med hela tiden ändå. Det var en omänsklig kyla och en gång i mitten av december kunde man andas kallrök där.

Jag kom in vid fem minuter före åtta och trodde att jag blivit tvångsförflyttad till Sibirien. Bitande kyla, nyckeln kunde inte ens komma in i låset och jag var tvungen att hämta vaktmästaren. Jag fick tag på vaktmästaren med det grottliknade skägget. Han bar en pälsmössa och hade en rutig flanellskjorta. Jag var i Sibirien och vaktmästaren var skogshuggare. Tillsammans försökte vi med lås olja få upp det stelfrusna skåpet. Tillslut gav han upp. Klockan började bli mycket. Han hämtade sitt minst använda verktyg, en yxa och högg upp skåpet med brutal kraft. Skåpet flisade sig och metall bitar flög kors och tvärs över det lilla rummet.

Vid nästa rast var mitt skåp inte så svårt att hitta. Det var det som hade ett stort hål i mitten. Jag sträckte in min hand och drog på måfå ut en mattebok och en miniräknare. Någon hade fyllt skåpet med snö och jag skrattade hela vägen till toaletterna där jag var tvungen att värma mina händer under kranen i 10 minuter. Min mattebok såg lite sargad ut där den låg skrynklig som en övermogen persika. Miniräknaren hade konstiga färger på displayen och den vanliga rutinen att byta batterier skulle inte fungera den här gången. Jag stängde av kranen bara för att märka att det var slut på handpapper. Det var bara en månad sedan jag sett papper här, så jag blev inte direkt förvånad. Istället fick jag ta till ett alternativ som var minst lika slösaktigt som vanligt papper. Jag tog upp rullen som skulle användas vid toalettbesök och lindade ett par meter runt mina händer. När jag såg ut som Mumien återkomsten, rev jag av pappret och ställde ner en tom rulle på toalettsitsen.

”I am sorry I am late.” bla bla bla och någon krystad ursäkt som inte hördes eftersom jag mumlade. Jag fick ett bittert svar från läraren som fortsatte med uppropet som alltid var tvunget att börja i bokstavsordning. Andra hade tur och hette åtminstone något på T. De kunde slinka in obemärkta och bara svara ja när läraren ropade upp deras namn. Jag var alltid tvungen att påpeka att jag kom sent och på så vis få en anmärkning.

Efter att jag fått stadga mig vid min plats längst fram i klassrummet och hängt av min jacka, ryggsäck och tagit av en av mina extra tröjor som jag tagit på mig för att hantera kylan i lilla Sibirien, tog jag fram min blyertspenna. Jag tryckte fram lite stift bara för att konstatera att just det stiftet var alldeles för litet och därför åkte tillbaka in i pennan. Jag tryckte ett par gånger och alla stift ramlade ut och krossades i mindre bitar. Just i de storlekar då det inte gick att använda dem och de hamnade i klubben för pensionerade blyertspennors stift. Jag slog pennan i bänken och den gick sönder direkt. Det kändes skönt och rättvist.

Läraren skickade iväg oss ett par minuter efter det att klassen slutat. Det var perfekt. Det betydde att man kom direkt in i rusningstrafiken på väg till skolmatsalen.

”100 meter lång kö mellan skåpen och matsalen, försök att ta en annan väg om ni precis har börjat åka”, ropades det ut i högtalarna. Ibland brukade man ta vägen genom diskområdet och på så vis vinna mycket kö, men likt Miljöpartiets cykelvägar hade Kungsholmen liknande sätt att hindra trafiken med. De gjorde om diskområdet till enkelriktat och bara om man var helt ensam vågade man ta risken att åka mot trafiken.

Efter att ha stått i kö i fyrtio minuter var man irriterad, stressad, hungrig och törstig. Jag sträckte mig fram för att ta två glas, ett slag på handen senare var man ett glas fattigare. Det räckte inte att man visade antalet glas som var lediga. Det räckte inte heller att man berättade hur törstig man var. Ingen benådas av matpersonalen. Här var de kungar, här kunde de regera fritt och leva ut sina diktatorfantasier.
” Du får ingen mat! Du får hämta mer senare, nej, du får en hamburgare nu, så får du börja om i kön igen för att hämta den andra.”

Hamburgare var ändå en helt okej maträtt, men ketchup skeden var ändå tvungen att ligga i botten på hinken, så att man var tvungen att gräva efter den. Platserna var limiterade i denna matsal och det gällde att hitta en plats där man inte var tvungen att ta undan brickorna efter tidigare lunch konsumenter. Plötsligt tappade man sin tallrik eftersom man var tvungen att veja från en mattant som fått syn på någon som hade tagit två glas. Talriken gick i kras och det var tydligen den enda spänningen som eleverna på Kungsholmen kunde få. Det var busvisslingar och stående ovationer från hela matsalen. Jag kollade mot matkön och såg att det var tjugo minuter till som krävdes.

Efter maten så lyfte jag min bricka med en ledig hand samtidigt som jag försökte sätta på mig jackan med den andra.

”Ta din bricka!” skrek mattanterna och det hjälpte inte att jag pekade på min, eftersom de trodde att jag tagit två brickor. Det var tydligen självklart eftersom det fortfarande fanns en bricka kvar vid mitt bord. Genom att balansera jackan, brickan och den andra brickan lyckades jag komma ut ur matsalen på ynka 10 minuter, samtidigt som jag spelade flipper med glasen som höll på att trilla över brickkanten gång på gång.

När lektionerna strax skulle börja igen, bestämde jag mig för att köpa en sockerdricka i cafeterian som alltid hade jour. Jag tog drickan i handen och begav mig mot klassrummet som låg 6 våningar och 154 trappsteg upp. Väl där var jag tvungen att hämta andan i någon minut bara för att mötas av en skog av människor som kom ut från den ytterst exklusiva hissen. En person hade nyckel som hon förvarade i sitt gips som hon behagligt kunde sätta på och ta av i mån av lärarnärvaro. Nu mot spanskan och en konstant timma med plågor.

Inne i klassrummet kunde man sitta och tugga på en blyertspenna med stift eller så. Att få bort clipsen var alltid en rolig tidsfördrivare. Det gällde att få in tänderna bakom köttet på pennan. Hitta svagheten och få loss den eftertraktade biten. Märkena som efterlämnades tydde på en skicklig och erfaren avbitare hade varit i farten. Jag letade frenetiskt efter en annan penna men fick ge upp hoppet då jag insåg att allas pennor saknade clips. Jag stirrade upp på klockan än en gång, bara för att se till att det verkligen var 40 minuter kvar av lektionen. Nu tyckte jag verkligen synd om sig själv och vägde lite på stolen för att få klockan att gå snabbare samtidigt som jag skakade på benen och trummade metodiskt i bänken.

En främre bänkkamrat svek och bad mig att vara tyst. ”Den där jävla Gustav!” ”Bara för att han har MVG och i princip kan drömma på Spanska så ska han inte vara så kaxig”. Jag rev av en bit papper från ett block som var avsett för just detta latinska språk. Sida upp och sida ner var fyllt med tomhet. Endast den överste raden på varje sida var vackert utsmyckade med rubriker som utläste: ”Spanska.” Den ena kreationen var mer kreativ än den andra. Ibland var det tjocka bokstäver som fyllts med mönster och andra färger. Ibland hade bara stilsorten experimenterats med och då hade rubriken skrivits många gånger bredvid varandra.

154 rubriker senare hittade jag ett ensamt tappert försök att lära mig verbformer. I slutet av glosorna fanns det meningar med rubriken: ”Olika sätt att säga att vi slutar, endast i nödfall, då det formuleras på det spanska språket.”

Jag tänkte om det kunde vara läge att använda sig av meningarna nu. Det var ett riktigt nödfall och… Nej, det var fortfarande 35 minuter kvar. Min arm åkte ner och jag fortsatte att räkna sekunder.

Min lärare fick plötsligt ögonkontakt med mig och jag tolkade det som en utmaning. Tre minuter tog det innan hon vände blicken och fortsatte lektionen.
Bara en gång blinkade jag för att förnya ögonsafterna och hindra uttorkning. Min nacke var lite sträckt för att kunna se läraren i ögonen. Detta var naturligtvis en plan från skolans sida. Det gällde att få eleven i ett underläge, då de inte kunde göra uppror, inte skapa revolter. Stolarna var skapta för detta ändamål.

Jag försökte störa sin bänkgranne. Han svarade med att han koncentrerade sig och han tyckte att jag skulle göra desamma. Vad händer om det var så enkelt. Att jag började koncentrera mig på lektionen och allt bara blev så uppenbart. Jag skulle prata flytande spanska och nästa gång läraren frågade mig någonting, så skulle jag allt visa henne. Jag skulle i en grammatisk korrekt mening förkunna varför hon inte kunde prata, men jag kunde. Därefter skulle hon säga ”Bra”! och berätta för mig att skolan sökte ytterligare spanska lärare. Då skulle det inte vara så roligt längre. Det bästa skulle vara om man på något sätt skulle kunna slippa undan spanskan på ett legitimt sätt och fortfarande få betyg i ämnet. Ett IG skulle ge en sommarskola och det skulle inte vara så det bästa. Ett godkänt skulle stävja alla klagomål från föräldrarna och dessutom få mig att komma ut med hedern i behåll.

Plötsligt händer det….
Jag tror jag flyger, det känns så i alla fall, och allting går i slow-motion samtidigt som jag rycker upp dörren till klassrummet och studsar ner för de otaliga våningarna, in i det öppna skåpet i mitten av Sibirien, ut i mörkret och kylan och mot bussen som lydigt står och väntar vid busshållsplatsen. Bussen åker och jag står kvar, bara för att konstatera att mitt nyköpta skolkort har tagit tillfället i akt och flytt min jacka. Det blir till att gå hem idag!